A Travellerspoint blog

Zimbabwe

Hej då Afrika

eller borta bra men hemma bäst!

sunny 15 °C

Igår, torsdag, tog vi ett kärt farväl av Afrika och gav oss av på vår hemresa som skulle komma att ta över 24h. Det är med blandade känslor vi nu åker hem. Det vi har sett och upplevt här har ömsom slagit oss med förundrad häpnad och ömsom fått oss att vakna till den verklighet man lever i här.

Nu är inte allt becksvart, Afrika har tagit stora kliv framåt och fortsätter att göra så. De största problemen är i dagsläget arbetslösheten som kan sträcka sig uppåt 40-60%. Här vill jag dock tillägga att de som ägnar sig åt odling för eget bruk och därmed är hyfsat självförsörjande även räknas som arbetslösa.

När man reser till Afrika är det i huvudsak för safari, och vilket safari vi fick i Masai Mara... Vi kommer aldrig glömma de stora hjordarna, det karga landskapet och de stora katterna som vilade i skuggan under de heta dagarna. Girafferna som sträcker sig mot himlen, elefanterna som poserade med sina långa betar och flodhästarnas lugna mak. Här är natur, djur lever och dör, kämpar för födan och får ungar som till varje pris ska skyddas. Det är rått, det är grymt och enormt vackert på samma gång.

I skrivande stund sitter vi på Charles du Gaulle flygplats i Paris och väntar på att få boarda planet hem... Hem till en varm dusch, vår lägenhet och vår säng.

Ett sista varmt tjingeling från vår smekmånad i Afrika.

Jenny & Martin

D129475E2219AC68173546D91445B1F3.jpg
På Victoria falls hotell dagen då vi reste hem.

Några spännande fakta:
Antal besökta länder: 4 (Kenya, Tanzania, Zambia och Zimbabwe)
Antal dagar i Afrika: 16,5
Antal hotell: 5
Antal inköpta souvenirer: 4 (jaja vi är dåliga på sånt där... ( 3 av dem köpte vi på flygplatsen på väg hem...)
Antal fyllda minneskort: 4
Antal sedda djurarter: 33
Antal lästa böcker: 7 (Martin: 4, Jenny: 5)

Posted by JennyoMartin 23:21 Archived in Zimbabwe Comments (2)

Livingstone

eller ett frosseri i britisk dekadens

sunny 15 °C

Nu är vi alltså i Zimbabwe, ett stenkast från Victoriafallen (världens största vattenfall lite beroende på hur man mäter), vi är så nära att vi hör vattnet dåna och ser de jättelika puffar av vattenånga som reser sig som rökmoln bakom kullarna. Mäktigt är ett ord som inte ens kommer nära att beskriva det vi har sett och upplevt här.

Resan från Zanzibar var helt vansinnig, Martin med magsjuka och förkylning och jag med förkylning. Flyget gick klockan 5.35 på morgonen så sömnen blev lidande, personalen på flygplatsen hade datorstrul så det tog en halv evighet att checka in. Efter tusen flyg, hundraarton år av väntan på Nairobis flygplats och två gränsövergångar där vi försökte lista utom vi skulle ha double eller single entry i feberyran kom vi äntligen fram till Victoria Falls Hotel.

För det första, Victoria falls hotel är som att kliva rakt in i en britisk film från kolonialtiden, eller kanske en Jane Austin roman i bästa klass (?). Vi blev välkomnade med en kall handuk att torka våra trötta händer med samt en kall drink. Efter incheckning bar portiern våra väskor till rummet samtidigt som han gav oss en guidad tur av de delar vi passerade av det jag bäst kan beskriva som en slott. Här finns tre restauranger, en restaurang ute på terassen där även afternoon tea serveras mellan 15-17, en buffe med tillhörande show som behöver förbokas och en som kräver "formal dressware" (vi glömde tyvärr smokingen hemma så tyvärr blir vi fluktarna som står utanför.) Här har vi insett att vi har på tok för lite bagage... Portiern tittade i det närnaste klentroget på oss när vi kom med våra ryggsäckar. Efter ha iaktagit övriga gästers berg av resväskor inser vi att vi onekligen borde ha tagit med varenda pinal vi äger och har för att spela i samma liga.

4E2D04AE2219AC68175D2033D3A7CC07.jpg
Afternoon tea på terassen.

Gårdagen spenderade vi med att vara dyngsura. Alltså jag vill bara börja med att förklara att vi verkligen inte snålade ur på att köpa de där regnponchosarna vid ingången till Victoriafallen, vi var bara enormt dåligt pålästa om att vi behövde dem... Och när vi väl förstod det hade vi inga kontanter... och kortmaskinen var trasig... och det gick inte att gå tillbaka för vi hade redan betalat inträde...och kort och gott vi vart blöta inpå skinnet. Inte för att några ynka regnponcho hade gjort så stor skillnad där men vi fick många lustiga blickar på vägen.

4E2ACAB52219AC681737D14CD9B1CC10.jpg
Vi vid victoriafallen :)
4E2BFDB92219AC6817B39E11A816FA0B.jpg
Jenny med drypande Houdini efter promenaden vid fallen.

Idag åke vi till ett ställe som arbetar för att bevara och utöka mängden lejon i Afrika. Sedan 70-talet har antalet lejon minskat med mellan 80-90% pga tjuvskytte, människans expansion och sjukdomar. Idag fick vi möjligheten att promenera, klappa och gosa med de två lejonungarna Savanna och Shinalana, båda 14 månader. Kort går det till så att turister besöker lägret där lejonungar fostras att se på människor som sina föräldrar. Turisterna betalar och finansierar därmed arbetet. När lejonungarna når 15-16 månaders ålder börjar de jaga lite mer på riktigt och flyttas till en inhägnad park där de lever i det fria. De lever inhägnat eftersom de inte har samma repekt för människor som katter som växt upp ute i det fria har och därmed utgör de ett hot mot framför allt boskap. När deras ungar blir gamla nog flyttas de ut i det vilda. De har då inte fått samma vana vid människor som sina föräldrar och är vilda djur. Arbetet är fokuserat på att utöka stammen av lejon i Afrika occh skapa en hälsosam occh tålig stam. Mycket häftigt arbete.

4E302C162219AC6817AA0F650C493887.jpg
Vi med Savanna.

De två lejonen vi mötte var på gränsen att flyttas till steg två och på intet sätt tama. Vi fick en ordentlig säkerhetsgenomgång innan vi fick gå ut till dem men trots detta tröttnade Savanna vid ett tillfälle och vände sig mot de två skräckslagna spanjorerna för att ta sig en liten tugga (hennes besvikelse var påtaglig när hon insåg att hon inte ens kunde få en liten smakis, skysta då!). En hård åthutning och en rejäl örfil av parkskötarna satte stopp för det men som den katt hon är blev hon knappast kuvad utan satte sig och tjurade en lång stund istället. Vi var nog alla lite skakis när vi gick fram till lejonen och klappade dem, för dem var vi slavar som de kunde sätta på plats när de ville. Om skötarna var storebror så var vi defenitivt den lilla vanskapta lillebrodern i sällskapet.

Imorgon är vår sista dag i Afrika och på torsdag bär det av hemåt, vi har satt upp ett gediget schema med massage, spa och en avslutande buffemiddag.

Hej så länge!

Jenny och Martin

Posted by JennyoMartin 09:25 Archived in Zimbabwe Comments (7)

(Entries 1 - 2 of 2) Page [1]